magstar

Jag satt på sängkanten och surfade med min android.
Pappa kom in i rummet. Han satte sig ned bredvid mig. Nära.
Han lade sin ena arm över mina axlar. Vi satt tysta.
"Hur mår du, lillgubbe" sa han och lutade sitt huvud mot mitt.
"Bra, pappa. Nu mår jag bara bra".

Det här är den sista biten på vägen till mitt arbete längs Karlavägen.
"Int så pjåkigt om ja får säg de själv.."

Orkade inte plita ner något här på bloggen igår. Min dag som hovreporter på Slottsbacken var lång och krävande. Det skulle castas (fixa medverkande) gäster ur åskådarleden. I mitt manus stod det bl.a: KVINNA MAN TYSK. Det blev kvinna, man, finne, men det funkade det med. Liknande "beställningar" för varje ingång. Mellan de ljudliga uppdragen så var jag fotograf, allt ska ju webbas... Jag kan säkert kallas mycket, men fotograf är jag inte...

Efter avslutat uppdrag var de full fräs tillbaka till radiohuset, överlämning av bilder, utvärdering av dagen tillsammans med Lotta Bromé och de andra. Efter det svettades jag hemåt och somnade en timme.

Kvällen bestod av ESC semifinal 1 från Baku tillsammans med vänner i Hammarby sjöstad. Efter det snabbt hem för att sedan medverka i "Vaken m P3 & P4" med en rapport från dagens händelser vid slottet.

Så vad har vi lärt oss idag: Man svettas mycket då man är tjock, måste röra sig, vistas i solen och ha kavaj. Samtidigt.

Tiden går. Ibland märks det. Ibland inte.
I juli 2007 började jag blogga. Jag jobbade på Gotland den sommaren.
Det har gått fem(5!!) år sedan dess. Jag fattar ingenting. Å ena sidan har massor hänt, å andra sidan så känns det som att en del händelser kanske ligger två år tillbaka i tiden, men inte fem, sex eller sju... Hujedamej!

Står f ö, åter igen, i ett vägskäl. Velar lite fram och tillbaka.
Ska mitt jobb fortsätta vara den större delan av mitt liv, eller är det dax att "ta itu" med livet på allvar och skaffa sig något som inte är löne-/karriär-/jobbrelaterat? Jag är helt kass på att "ha ett liv". jag jobbar, jobbar, jobbar, men när ledigheten kommer blir jag sjukt passiv. Att ex promenera planlöst för att "det är nyttigt" funkar inte för mig. Jag kan inte gå från punkt A till A. Jag måste ha ett mål. Jag måste ha ett ärende till B för att sedan kunna återvända till A.

Kan inte låta bli att tänka tillbaka till en tid i mitt liv, som hade kunnat sluta bättre, men som ändå hade med sig en del bra minnen och erfarenheter. Jag fick iaf smak av det goda innan beskan tog över. Det var då jag hade ett hus med allt vad det innebär. Det gillar jag. Att fixa hemma, att kanske rensa en rabatt, klippa gräs, måla osv. Då funkar den lediga tiden. Men då man inte har det där huset, då man inte har de där sysslorna, vad gör man då? Festar, lagar middagar, hänger på olika etablissemang... Ja, det kan väl iofs vara kul, men det känns som om jag redan gjort det. Många gånger. Jättemånga.

Det har lossnat på jobbfronten, men jag funderar ändå på om jag ska vara i "storstan" eller om jag ska återvända norrut. Kanske är det så att "lossnandet" gör att tankarna klarnar. Jag menar att då man, som jag, strävat mot ett mål, och när man sedan når det så inser man/jag att det var egentligen inte det jag ville ha. Jag bara ockuperade mina tankar med "strävandet", egentligen var det ett liv jag ville ha...

Jag kanske borde köpa ett litet hus... Jag funderar vidare...
Just nu är tankarna på rosornas ö, Gotland. Ojoj, vad jag längtar. Om bara några veckor åker jag över havet. Det kanske är där jag ska bo?

2750? Det här är det 2750:e inlägget.

Imorgon är jag hovreporter! Ragadegosch!

Jag stylar om mig. Sedan igår och några dagar framåt så är jag en (inte helt renrasig) söderböna. "Du menar väl söderkis?" frågar vän av ordning. Ja, kanske det, men varför vara så petig? Jag tycker böna låter bättre än kis. Lägg på ett "s" och helt plötsligt är du "kiss". Urin har aldrig varit min grej, men visst är skönt att slå en drill då blåsan är full.

Börjar ni förstå läget? Börjar ni fatta vart detta barkar hän?
Precis! Jag har inget att förtälja, det är tomt! Jag är fortfarande samma feta, medelålders, farbror som jag brukar vara. Möjligtvis, just idag iaf, lite mera passiv. Det händer inte mycket. Det är tomt.

Förresten: Vem var det som sa att "Livet är som en påse, tomt och innehållslöst, om man inte fyller det med något". Jag tror det var Hasse Alfredson. Sicken sanning! Idag har, som sagt, fyllningen varit bristfällig. Det var någon annan som sa att "Livet är seom en tärning, det bästa man kan få är sex". Ja, det finns väl en lite sanning i det också. Tvivlar dock på att det var Hasse A som sa det...

Well. Dax att avsluta dagens ordleverans. Men innan jag loggar ur: Den 17:e maj var det besöksrekord, här på Magstarbloggen, för de senaste tvåa månaderna. 333 unika besökare. Jojomensan! Jag kan inte riktigt förstå varför, men ändå kul på något vis. Kommentarerna lyser fortfarande med sin frånvaro.

Har tänkt på en grej..
Varför är det mer imponerande att springa långt än länge, och varför är det tvärtom när man går? Bara undrar...

Jag menar såhär: Om någon springer så ska det visas i exempelvis "Runkeeper" eller "Run with Nike" på Facebook. Informationen är alltid hur långt vederbörande sprungit. Detsamma gäller också då det redovisas muntligt. Men då det kommer till promenader så är det tiden som helt plötsligt blir intressant. "Vi promenerade i 3 timmar"...

Det spelar alltså ingen roll om man promenerat tre mil, det är tiden som gäller.
Om en löpare springer och anger tid värderas insatsen annorlunda. Fattar ni?

Fundera en stund... Visst har jag rätt?
Inser att det här ämnet skulle diskuteras i stället för att redovisas på detta sätt, men nu får det vara på det här sättet.

Alla verkar vara lediga idag, UTOM de polska byggjobbarna i huset där jag bor.
De hamrar borrar och bilar som aldrig förr. Risken att jag ska sova för länge, så att jag missar min tvättid, är obefintlig. Jag ska f ö flytta ut ett par veckor fr o m imorgon. Av rutiga skäl och randiga orsaker kommer jag att leva i kappsäck. Känns sisådär. Får en lättare ångest då jag inser att jag ska packa ner två veckors kläder, skor, toaletterstiklar osv i en enda väska. Det får bli det som ibland kallas för en "utmaning".

Konstaterade nyss, över en kopp kaffe, att det är Norges nationaldag. Det är inget jag egentligen bryr mig särskilt mycket om, men då grannlandsjippot sammanfaller med min lilla mors födelsedag så glöms det iaf inte bort.

JAMEN HELVETE, VILKET TRÅKIGT INLÄGG!
Ja, ibland är livet inte roligare än så här. Betänk detta, mina barn!

Utanför redaktionen, min arbetsplats, ligger Radiohusparken. Vackert värre i vårsolen.



Fullt lika vackert är det inte på redaktionen...

Ni kan fr o m nu kalla mig HOVREPORTER.

Fick ett samtal från en av cheferna i Radiohuset som undrade om jag ville bevaka och rapportera från dopet av prinsessan Estelle. Trots min lite aviga inställning till kungahuset så tackade jag "ja". Kul med variation och dessutom är det alltför långt mellan gångerna som jag får möjlighet att rycka in som reporter.

Nu funderar jag på hur jag ska klä mig. Hur klär sig en hovreporter?
Här kommer inspirationen:


Aha!! Man ska ha kostym, slem i håret, inställsamt, konstgjort leende och en dryg attityd.
Det kan eventuellt skita sig pga av slipsen. Återkommer i ärendet.

Gårdagen förflöt i ett lugnt trevligt tempo. Sov länge, tog en promenad och sedan åt jag middag med P som är en av mina bästa vänner. Vi kryddade aftonen med bikramyoga och massage. Kände efteråt hur viktigt och skönt det är att umgås med vänner, inte bara arbetskamrater. Det var som om ett stort skruvstäd inne i kroppen släppte sitt grepp, och vips så kändes livet lite enklare. Tror det är det där som kallas kärlek som visade sig. Hade nästan glömt hur vänskaplig kärlek smakar, och hur viktig den är.

Idag vaknade jag och kände hur energin återkommit. Tog itu med veckosaneringen av min bostad. Lade till några bonusmoment bara för att det kändes ok.

Men hörrni: Faan vad det blåser!

Om livet känns tungt.
Om dagarna inte blir som man vill.
Försök då se på livet ur en hanhunds perspektiv:
Kan det inte ätas eller sättas på, pissa på det och gå vidare.

Långnäsa.
Fäbless.
Vegetarian.

Nämen sisådär! Ett gäng resor bokade och betalda.
Satte mig bestämt ner med bankdosan i högsta hugg och startade datorn. Klart!

Visst låter det spännande!? Jag har en god vän som så gott som varje dag, på Facebook, skriver om sina resebokningar. Den senaste tiden har det handlat destinationer som Singapore, Borneo, Tioman Island, Bali, Normandie och några till. I mitt fall är det lite mer... Ja, låt oss kalla det "jordnära destinationer och resmål".

Sundsvall, Visby, Härnösand. Hur låter det?. Futtigt? Till Visby har jag faktiskt bokat tre (3!!) resor, m a o lika många till Nynäshamn. Basånivet!

Ps. Mer spänning! Jag har även bokat en bil till junivistelsen på Gotland. Får gåshud...

Efter att ha vaknat upp ur min slummer begav jag mig mot staden för att besöka en optiker.
När jag kom in i butiken så hälsade kvinnan bakom disken mig med ett "Tjenixen!".

Detta oroar mig.

Kan man fortfarande använda "Tjenixen" som hälsningsfras 2012?

Jag gillar parfymer och dofter, men det finns gränser.
Idag hade jag oturen att hamna i samma hisskö som kvinnan (vet inte vad hon heter) som jobbar på våning 6 i Radiohuset. Det är inte första gången våra vägar korsas. Hon är äldre, glad och käck men formligen våldsparfymerar sig. Man blir sträv i halsen bara av att befinna sig i samma byggnad. Andnöden är ett faktum när man kommer i närheten. Att dela hiss med henne hade lett till en säker död för en allergiker.

Det här med överparfymering verkar vara ett fenomen som främst drabbar äldre damer. Blingblingdamer. Varför är det så? När tappar de fingertoppskänslan?

Vad är det för hemskt de försöker dölja? Jag bara undrar.

Märks det att jag väntar (se tidigare inlägg) och blir makalöst passiv av det? Jag gör inget vettigt, bara väntar, surfar planlöst och bloggar.

Inser viktigheten i att jag lämnar ledigheten för att jobba. Jag vet fan inte hur man förvaltar en ledighet. Jag bara väntar (återigen) på att ledigheten ska ta slut så att jag får struktur på tillvaron. Bestämde mig för att inte gå ut på någon form av nöje igår och tackade nej till umgänge. Tog ist en promenad på eftermiddagen och placerade mig efter det i soffan. Jag trodde därför jag skulle känna mig utvilad idag, men det är precis tvärtom.

Resultat: Jag är sjukt seg i huvudet. Känner mig ofräsch. Luften känns kladdig och jag går runt hålögd, sur, fet, blek och lite deppig.

Jag tror banne mig att jag har gått och blivit bakfull av ledighet.

Råkar "ramla över" en filmsnutt från ett festligt Ryssland. Efter att ha tittat så kan jag inte besämma mig för om det jag ser är roligt, tragiskt eller kanske imponerande. Troligtvis en mix. Titta själva så fattar ni vad jag menar.

Hursomhelst: Filmens huvudperson (ni ser vem det är) håller sig ensam i bakgrunden men dominerar totalt med sina råheta och ganska egna dansmoves. Det går inte att bli annat än impad av en kille som dansar så uthålligt, nästan stoiskt, på en och samma plats hela kvällen, oberörd av omgivningen.

Sunday it is. Sitter vid köksbordet och väntar.
Väntar på att jag ska börja jobba efter fem dagars ledighet och få premiärsända det nya jingel-/signaturpaketet. Väntar på att få veta om jag innan jobbet ikväll ska se Henrik Schyffert & Fredrik Lindströms föreställning "Ljust & Fräscht". Däremellan så hinner jag också vänta på ett telefonsamtal från en god vän, på att kaffet ska bli klart, på att orken att ta sig in i duschen kommer, på inspiritationen att bädda sängen samt stryka några skjortor infaller.

Som sagt: Jag väntar.

Jag vet inte om det stämmer den här gången, men det sägs ju att: Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge.

DN och nypressat kaffe. Bra start på dagen eftermiddagen...

(som vanligt är bildkvalitéen inte den bästa)

Nästan alla som skriver mail till mig, framförallt radiolyssnare, börjar med att skriva Du får säkert jättemånga mail så jag förstår om du inte har tid att svara.

Jag vill börja med att berätta att jag inte får överdrivet många mail. Eller: Jobbmailen med information är många, men de personliga lyssnarmailen är kanske 20 i veckan. Skriv gärna fler. Jag gillar läsa "brev", ta del av andras funderingar, önskemål, tyckanden osv.

De senaste veckorna har jag dock varit jättedålig på att svara på de få mail jag fått. Känns lite pinsamt eftersom jag just berättat att jag inte får så många.

Jag lovar att svara. Promise. I morgon.
Det är, trots allt, lördag idag.

I min nuvarande bostad duschar jag i badkaret. Självklart så badar jag ibland också, men oftast är det dusch som gäller. Varje gång jag kliver i och ur badkaret så tänker jag tanken "Helvete, tänk om jag skulle halka nu, ramla ur badkaret, slå sönder mitt trasiga knä ännu mer och/eller slå ut alla tänderna mot den hårda golvklinkern. Fy tusan vad det skulle vara obehagligt, vad det skulle blöda och vad ont det skulle göra. Ajajaj" .

Varför tänker jag så? Fråga inte. Jag vet inte. Jag kan liksom inte låta bli. Tankarna gör mig alldeles stel av skräck, vilket i sin tur gör att jag känner mig ännu ostadigare. Det är nästan så att jag börjat fundera på att pimpa  badrummet med sådana där hotta seniorprodukter som olika vägghandtag, halkskydd, och kanske en sådan där duschsits som man hänger på badkarssidorna med sits och öppning för... Ja, ni vet vad...

Natten är sval. Det är ett mellanläge mellan vinter, vår och försommar.

På min promenadväg i mörker möter jag skiftjobbare, ungdomar, uteliggare och människor som inte vill låta sig kategoriseras av en hobbyanalytiker. På ytan är jag lugnet själv. Under ytan leker nerverna kurragömma, eller hela havet stormar, utan att jag kan påverka.

Vad vill jag? Vad gör jag?

I ena vågskålen har jag mitt mediajobb, mitt radioliv. I den andra har jag ingenting. Och ändå allt. Det där med radio, mitt jobb, gör mig bara lycklig när jag kan förändra något, när jag kan "bidra", få en eller annan lyssnare att lyfta på ögonbrynen och nicka gillande. Resten av tiden är journalistyrket ofta ett ok som äter stora hål i min själ. Lyxproblem kan tyckas, men det bryr jag mig inte om. Vi pratar om mitt liv här, och mitt liv ser ut så här.

Så vad göra? Börja skriva på den där boken som jag inbillar mig att jag någongång? Flytta ut på landet, ha en egen liten gård? Låsa in mig och bli än mer asocial? I don´t know. Får nog fundera några svala nätter till.

Jag vill, men hatar, att vara mitt jobb. Jag velar, springer runt och snackar med folk, får tankar och idéer, byter fot... Jag kontaktar kollegor på olika plan och de undrar varför jag ringer, eller hälsar på, dem. Har han psykiska problem hör jag dem tänka. Du kan få bättre betalda jobb utan att anstränga dig, ursäkta, men nej, vi fattar inte varför du inte vill leka med de stora pojkarna längre, har du gått in i väggen? Alltså: Jag vill ju bara trivas. Ha kul. Fattar ni? Nej, kunde tro det. Det gör inte jag heller fullt ut.

Stockholmsnatten är sval.
Det hindrar inte tankarna från att galet slå frivolter och hjula.

Det är inte helt enkelt att planera vissa saker när man inte längre har en bil.
Planerade, som jag berättade i ett inlägg för ett par veckor sedan, mina Gotlandsresor fram till årsskiftet. Nu är det mer konkret. Börjar med junivistelsen. Vilka dagar som gäller är inget problem. 10 dagar i tystnad, ensamhet och utan dator är inskrivna i almanackan. Jag ska klippa gräs, titta på träd, lukta på blommor, se havet... MEN... Det är ju det där med bil...

Ska jag köpa en billig billig bil som klarar transporten mellan Visby och Fröjel och låter mig göra mina återkommande utflykter längs Ekstakusten?
Eller: Är det dax att köpa en "riktig" bil igen?
Eller: Ska jag hyra en bil?
Eller: Ska jag låna en bil? Av vem isf...

Beslut måste tas snart. Väldigt snart. Ibland gillar jag inte snart.

Tittade en stund på tv medan torkskåp och tumlare jobbade sig varma med mina textilier. Hamnade mitt i ett reseprogram där det bl.a åts lite konstiga grejer. Efter att ha tittat en stund så kan jag inte låta bli att undra: Hur kommer det sig att så många saker här i världen sägs smaka kyckling, medan kyckling alltid bara smakar kyckling?

Kan det egentligen vara så att kycklingar går runt och smakar krokodil, orm, ödla eller något annat småkonsigt? Jag bara undrar...

Tänkte i all enkelhet uppdatera den här ganska sömniga bloggen genom att berätta att:
1. Hittade en grill på innegården igår. Invigde densamma med trenne gäster. Fint.
2. Har tvättstugan idag. Har, för en gångs skull, massor med tvätt. Lattjolajbans...
3. Kaffe är väldigt gott. Kör presso-varianten just nu.
4. Tänkte klippa mig idag eller imorgon. Ska beställa tid.
5. Jag har f n inga kalsonger i jeansen. (Hörde jag ett upphetsat stönande?)
6. Tar en "Lingongrova" med ägg till kaffet.
7. Det här är inlägg 2728.

Oj, så pigg och vaken min blogg trött min blogg fortfarande är. Återkommer.

Hej! Det är sol ute, ska du följa med till Rålambshovsparken?
Hej! Ska du med och käka på Mälarpaviljongen?
Hej! Ska vi ta en fika på stan?
Hej! Lust att promenera och ta ett glas rosé någonstans?
Hej! Ska vi kolla på hattparaden på Kungsholmstorg?
Hej! Ska vi premiäräta glass?

Frågorna haglar...
Svaren då...??

Svar: Jo, gärna, jag ska bara... Kul... Vänta lite... Ringer strax...

Realitet: Tar mig inte ur morgonrocken. Gör ingenting! Satan!
Jag borde ha stryk, eller iaf en feting till smäll. I plytet!