magstar

Alltså. För ett tag sedan så hade jag en s.k "affär". Det var mest på skoj, vi hade roligt ihop, men var överens om att vi inte skulle inleda nåt seriöst. Jag var nämligen rejält osugen på att inleda något allvarligt. Efter en månad började vi ses mer och mer sällan och till slut avslutade vi det hela på ett ganska smidigt sätt. Tyckte jag i alla fall.

Men plötsligt började jag få märkliga telefonsamtal mitt i natten och skumma sms kom lite då och då. Det visade sig till slut att det var han, den där "affären". Vi bestämde oss för att ses igen, och då kröp det fram att han ville att vi skulle fortsätta träffas. Jag började få lite psycho-vibbar (tänk GlennClose i Farlig förbindelse) och avböjde.

Tiden har gått och det har varit lugnt och städat. Jag har fått nåt sms då och då på fyllan, men värre har det inte varit. Förrän igår då jag på eftermiddagen åkte in en sväng till jobbet. Det visar sig då att personen i fråga har sökt jobb hos oss, men på ett annat program (thanks God). 

Han sitter sju meter bort, på andra sidan glasväggen och glor på mig med en blick av is. Hilfe.

Det känns som om jag varit borta länge (vilket jag inte har). Biljett är bokad. Nästa vecka sätter jag mig på tåget. Färden går norrut. Jag laddar upp för att knarka Norrland. Här ska överdoseras. Här ska jävlar i mig kamrater, mamma, pappa, syskonson, vänner osv missbrukas in absurdum. Vi snackar fika, middagar, samtal, kramar mm.

Fan, jag har blivit komma-hem-romantiker.

Jag tycker om att gå på bio själv. Ensam. Det låter kanske konstigt, men så är det iaf. Det händer att jag gör det nu när jag jobbar nätter, sover på dagarna och ibland har någon timme över på eftermiddagarna. Det är en av få gånger jag lyckas stänga av helt. Jag köper ingen dricka, inget godis. Ingenting. Och jag pratar inte med någon. Det känns på nåt konstigt sätt väldigt meditativt. Även en film som suger kan på detta sätt ge mig något. Att lämna en biograf och komma ut i dagsljuset igen är lite grand som att födas på nytt. Tjohoo, vad ljust det är, var är jag, vart är jag på väg? För en liten stund är allt nytt och allt gammalt är bortspolat. För en liten stund.

Det jag inte gör är att gå ensam på nån av kvällsföreställningarna. Där går gränsen. När det börjar bli "par-tid" sticker man ut för mycket utan sällskap. Jag kan inte längre vara lika anonym. Jag inbillar mig att de tittar.

Men många är alltså gångerna då jag gått på bio själv. Gånger jag behövt tänka. Och gånger då jag behövt slippa tänka. Bara vara. Gånger då jag behövt komma bort en stund.

Jag sitter och lyssnar (motvilligt) på Bob Dylan medan jag jobbar.
Mest gör jag det för att jag aldrig fattat vad hans storhet är, men vill gärna fatta.
Och mycket kan man ju säga om farbror Dylan.
Men nån muntergök är han ju inte. Alls.

Inser att något är fel. På mig alltså.
Berättade ju att jag gillar att städa för en tid sedan, att höra rasslet i dammsugarslangen, att torka bort dammet från en hylla, att känna tillfredställelsen i att se hur ett städat hem växer fram och känslan när det är klart. Efter det så var det där med att tvätta, som jag också beskrev njutningen av. Nu kommer nästa "fel": Jag tycker om att betala räkningar... Inte så att jag tycker om att göra av med mina penningar, men känslan som uppstår då det är gjort är en ganska behaglig känsla, typ "jag fixade det den här månaden också"...

Jag ber om ursäkt. Det är något fel som är trasigt.

Sammanfattar senaste veckan och inser att den "sjuka" jag dragits med gjorde tankarna väldigt grunda. Jag ältade och drar mig nu till minnes höjdare som: Hur mycket snor kan det rymmas i ett huvud egentligen? Undrar om jag har snor i jazzskägget? Varför är snor salt, men saliv inte? Varför smakar skeden så här? Smakar sked sked? Herrejävlar, kan man svettas så här mycket? Skinka eller ost? Aftonbladet eller Expressen?

Glad åt den nyvunna (relativa) friskheten.

Tycker fortfarande att "Inside the actors studio" med James Lipton är ett underhållande program. Just nu är gästen George Clooney. Undviker solen och viker ner mig i soffan. Igen. Ikväll/Inatt: Jobb!

Skrev ett inlägg tidigt imorse, men av nån anledning blev det inte publicerat. Här kommer det med fördröjning. Kan såhär i efterhand berätta att jag somnade om. I soffan.

Det är tidig  söndagmorgon och jag är klarvaken. Jag vet inte varför, men vaken är jag. Det känns orättvist.

Ska inte klaga, men just nu är solen extremt vass och tvingar mig att kisa. Man ska inte förbanna solen, det ska man inte, jag vet. Men just i dag är den extra skarp, den skär genom nerver och näthinnor och får den övergödde radiomannen att muttra irriterat. Kanske spelar glasen med rödvin som dracks i går in lite också. Men bara lite. Jag tror verkligen på att solen är extra vass idag. Så måste det vara. Måste.

Det är löjligt, jag vet, men jag kan inte nog beskriva den underbara känslan av att göra en kanna kaffe, fixa ett par ciabatta med tomater och vitlöksost, hämta DN i hallen och sedan sitta vid köksbordet i 45 minuter och känna hur skönt man kan ha det.

Men visst undrar jag när nivån på mina "nöjen" hamnade på den här nivån. När övergick jag från att vara "man" till att vara "farbror"?


Ps. Kl 10 har jag tvättid (sparar lite el genom att inte anv maskinen i lägenheten).

Ännu en vecka är snart till ända. Det är märkligt hur fort dagarna går, lyfter man inte blicken passerar det några år utan att man märker nåt annat än att kråksparkarna runt ögonen sprider sig sakta men säkert och att magen växer.

Känner en oro. Jag är livrädd för att fastna, trampar ständigt för att undvika kvicksanden. Så här står man och gör höga knälyft som en annan dåre medan resten av världen koncentrerar sig på att leva. Jag dövar oron med intryck, men blir aldrig helt nöjd.

Jag knarkar på livet, men tycker ständigt att kickarna är för svaga. Måste skärpa mig.

Varje dag läser jag 5-6 morgon-/dagstidningar. Det ingår i jobbet. Jag läser inte noga, men kollar vad som händer runt om i landet och världen. Jag gör det mestadels via nätet.

För några veckor sedan, en helgmorgon, så drabbades jag av saknad. Saknad efter en morgontidning. Ni vet en sån där av papper som man kan bläddra i. Min dator, som sällskapat mig på 20 cm´s avstånd varje frukost en längre tid kändes inte längre lika kul. Jag ville bläddra.

Sagt och gjort. Jag fixade en prenumeration på DN. Inatt, när jag sov som bäst, så vaknade jag till av ljud från hallen. Jag insåg vad som hänt. Känslan var ungefär som på julafton då man väntar på tomten. Min första morgontidning på ett bra tag hade kommit!

Idag är det fredag. Ska snart åka till jobbet, men jag tog mig tid att göra en kopp kaffe, sätta mig tillrätta, och bläddra. Längtar redan till helgens morgnar. Äntligen!

/farbror Magstar

Idag har jag fortsatt varva snytande av näsa med svärande åt ett antal olika saker. Jag har varit sur och irriterad och är inte rolig att ha att göra med alls. Vet inte varför, rättretlig är jag i alla fall. Intalar mig att det är förkylningsfrustrationen som spökar.

Jag får försöka hitta nåt som roar mig.

Annars finns det risk att jag delar ut käftsmällar och dryga kommentarer till arbetskamrater som kommer och ber mig fixa sådant som redan är klart. Tro mig, det händer i en dåligt organiserad miljö.

Han sov på mitt bröst, ett liten pojke utan hår som delvis såg ut som jag. Jag kände hans lilla hjärta slå snabbt medan hans nävar knöts i en orolig dröm.

Jag nynnade lugnande på en låt. Nanananaaa...

Jag strök hans rygg försiktigt och viskade: Du behöver inte oroa dig, pappa är här. Sov nu. Vila. När du vaknar är jag här. Pappa är här, och även om du inte vet nånting om vad som komma skall så är jag här. Kommer alltid vara här. Alltid.

Hos dig.

Jag var livrädd och tänkte ofta på vad jag gett mig in i. Men trots en del tvivel på mig själv, och min förmåga, så lovade jag min lille prins att Du ska veta, och kan vara säker på, att jag kommer ta hand om dig, älska dig som inget annat. Jag ska skydda dig från monstren och bära dig genom regn, snö och sol. Jag ska, så gott jag kan, visa dig livet och viska dig till sömns. Sov nu, vila en stund, när du vaknar är jag här. Jag kommer alltid vara här, min fina lilla unge.

Sov lille Hampus, pappa är här.



(Tiden går. Jag minns. Egentligen har inget förändrats. Han är snart vuxen. Jag är fortfarande hans pappa. Han är min unge. Något har jag, trots allt, gjort rätt för han är en bra människa med sunda tankar. Jag älskar honom gränslöst.)

Funderar på hur jag fått ihop 2619 inlägg.

Mitt liv ter sig ju ganska innehållslöst då jag läser att Justin Bieber, 17 år, påbörjat sin 2:a biografi medan undertecknad inte ens funderat på sin första.

Vaknade imorse av radions alla trafikrapporter som basunerade ut "blixthalka i Stockholm".
Helt plötsligt känns förkylningen och kureringen i hemmiljö något bättre.

Jag fick ett mms från en vän som bor ett par hundra mil söderut. Meddelandet innehöll bilder på blommande träd och allt osade av vårlycka. Mitt inte helt mogna svar löd "BAJS!".

Så här i efterhand skulle jag förstås svarat gladare, men nu blev det som det blev.

"Farbrorn som har alla jävla fel, men inte förkylningar" existerar inte.
Han har nämligen fått en förkylning. Just nu ger jag inte många korvören för immunförsvaret i den feta kroppen som heter "min".

Kände redan igår kväll hur det började jäsa inombords, hur halsen irriterade, näsan droppade och nös, huvudet kved av tröttma och begynnande sjuka. Försökte mota eländet med Alvedon, Kan-yang, te, honung, Nezeril osv. Trodde en stund, då jag vaknade imorse, att jag lyckats, tog bussen till jobbet, bara för att sedan märka att bakom skrivbordet hände inte mycket. Hjärnan hade stannat kvar i sängen. Åkte hem och gjorde den sällskap...

Plan: Sätta mig ner, hata snor och månaden februari väldigt intensivt, dränka mig själv i handsprit och muttra svordomar.

Jag har redaktions- och mötesvecka. Det betyder mestadels jobb på dagtid.
Dessutom betyder det att jag disponerar måndag som jag vill. Måndag=Idag!

Klockan är lunch och jag har precis duschat, rakat mig, borstat tanden osv. Oj, vad gott jag luktar! Har under förmiddagen hunnit med att dammsuga, diska, fixa & trixa med diverse s.k pappersarbeten. Nu bara resten kvar. Ska snart kliva ut i vår(?)solen, ta en promenad och åker nog efter det en sväng ut på Gärdet, till Radiohuset.

Dåså. Ett inlägg i sann dagboksanda, men utan de hemliga kärleksfunderingarna.
Why? Jag kanske inte har några. Eller så har jag det. :)

Har problem med att välja skor idag.
Ett par minusgrader har omvandlats till ett par plusgrader.
Vad tror ni?

... tidigare inlägg så vill jag bjuda er på en av mina favoriter med Esbjörn Svensson Trio. Den heter "From Gagarins point of view" och är sådär lite sorgligt melankoliskt meditativ, men ändå så skön och vilsam för hjärtat, hjärnan och själen. Dessutom tänker jag ofta på Jan Johansson (också svensk jazzpianist, också död...) som jag växt upp med då jag hör den här, och många andra Esbjörn-grejer. Jag trivs med det, både att minnas och att känna mig tillbakalutad.


Ps. Slutet är lite tvärt och tråkigt, men men...

Konstigt hur det kan vara ibland. Hur saker och ting sammanfaller.

Fick, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, ett sms från en gammal bekanting. Vi kan kalla honom D. Han frågade efter namnet på en Nils Landgren-platta vi ibland lyssnade på då vi kände varann. Han lät mig också förstå att han var inne i en "EST-period", dvs han lyssnar på Esbjörn Svensson Trio.

Dagen innan detta sms lyssnade jag på Nils Landgren (vilket inte händer varje dag) och EST har den senaste tiden legat som en ljudmatta inne i vardagsrummet då jag sitter i köket och skriver. Är inte det lite konstigt, att det liksom sammanfaller? Jag menar inte att det betyder någonting, men visst är det lite märkligt?

Ännu lite märkligare var att samma dag som jag fick det där messet så fick jag frågan av en vän: Hör du av D någongång? Jag svarade "Nej Sällan eller aldrig". Den frågan hör jag annars nästan aldrig numer. Då kommer ett sms. Återigen: Märkligt. Det känns ungefär sådär som när jag tänker på min mycket gode vän, Peter, då brukar han ringa. Slår sällan eller aldrig fel.

Nu ringer det! Måste vara Peter...  ;)

Frisören klipper och klipper de få strån som finns. Hon fortsätter småprata.
Jag småpratar tillbaka: Det kan ju hända att kronprinsessan Victoria föder barn i helgen. Frisören replikerar: Är hon med barn. Va´kul!

Ja, va fan. Man kan ju inte hålla reda på allt.  ;)

Håret har växt. Nu igen. Gick därför till frisören i den närliggande gallerian.
Som vanligt så ska det "småpratas" under klipproceduren.
Frisören, en söt tjej i 30-årsåldern med långt rött hår frågar: Vad ska du göra ikväll? Jag svarar: Det blir nog lugnt. Ska titta på Melodifestivalen. Är nyfiken på Ranelid. Frisören tittar på mig, rynkar pannan, och frågar: Vem är Ranelid?


Ja, va fan. Man kan ju inte hålla reda på allt.  ;)

Satt i förhandling med "ledningen" igår. Efter bara drygt en månad på nya jobbet så kom ett erbjudande om nytt jobb. Igen. Smickrande. MEN. Jag vacklar. Och velar. Väger för och emot. Känslan säger "Fortsätt med det du gillar, det du gör nu. Du trivs och har kul". Intellektet säger "Var inte dum. Tänk strategiskt. Det här öppnar dörrar. Du klarar det här också".

Tar mig friheten att vela över helgen.

Efter avslutad arbetsdag så blev det "After work" med Myran och Ingrid, två vänner hemifrån. Trevligt värre med några pilsner, ett par glas rött och lammburgare på den Irländska puben runt hörnet.

Fick ett sött, stöttande kärleksfullt sms från bästa P. Fint!
Fick också ett sms från "gamle D". Konstigt.

- Vad gör du idag då, kära Magstar?
- Jo, jag har tagit på mig husmorsdräkten.
- Det var minsann värstingens. Varför då?
- Jag steker strömming och gör potatismos.
- Hmm.. Är det du som är född 1934?
- Det är min pappa, men jag gillar strömming.
- Jaså... Ja, men dåså. Bon appetit!
- Tack, du!

Jag har knappt hunnit komma in i mitt nya jobb då chefen ringer.
"Vi har planer för dig". Ett jobberbjudande ramlar ner i mitt knä.

Vill jag? Vill jag inte? Ska jag tänka strategiskt eller med hjärtat?

Det känns iaf grymt bra för egot att mina tankar, idéer och visioner ger ringar på vattnet.
Känner mig smickrad. Men lätt förvirrad. Och glad.

Trots att det här med bloggande sägs vara jävligt mycket 2007 så fortsätter jag skriva inlägg. Jag läser inte bloggar som jag gjorde för några år sedan, men ibland så kan jag inte låta bli attt klicka mig fram genom de gamla favoriterna, och en del nya. Jag klickar mig vidare till bloggar som handlar om saker jag inte själv har upplevt, eller saker jag själv gått igenom för många år sedan. "Kärlek", "Separationer", "Jag köpte nya skor",  "Åh, vad jag är trött på Micke", "Igår knullade jag med mitt ex. Igen". Jag minns hur det är att vara 18, 26 och 33. Jag upplever hur det kan vara att vara singel, arbetslös, 43 årig tjej och ha en hund i en lägenhet i stan. Ni fattar. Hoppas jag.

På samma sätt som jag bjuder in folk till den cirkus som heter Magstar så sitter jag och smyger i hörnen hos folk jag aldrig känt. Jag tar del av liv och död, kärlek och misslyckanden. Jag läser olika bloggar och undrar: Vad är det som sägs? Vad är det som inte sägs? Hade vi tyckt om varandra om vi setts? Hade vi överhuvudtaget sett varandra?

Jag borde kanske börja läsa fler bloggar igen. Jag förstår inte hur man inte kan älska bloggar. Men inte alla bloggar. Förstås. Men bloggar som vågar. Som släpper in. Som blottar något.

Vintern gör inte mycket väsen av sig, trots att tidningarna skrek ut sina rubriker om rysskyla för bara nån vecka sedan. Det märks, tycker jag, att vi går mot varmare tider. Men det är väl inte otroligt att det är erfarenheten som talar.

Och jag jobbar på. Att byta redaktion och stad var skönt, men också lite märkligt. Omställningen till ett annat tempo och andra rutiner är bra, men ibland blir jag irriterad på hur oproffsigt en del sköts. Har man jobbat på en lokalstation och sedan landar i ett s.k riksprogram är det lätt att se vad som inte funkar.

Jag behövde ett miljöombyte. Tidiga morgonprogram, och sedan mitt chefsjobb, höll på att äta upp mig levande, men nu känns allt så mycket bättre igen. Nu är det roligare att jobba. Nattjobb, som jag mestadels håller på med, ger en del lediga dagar. Det ger mig tid att fundera på annat. Det finns en hel del. Både på det privata planet och på mitt "frimicklande" vid sidan av radiojobbet.

Än har jag bara skrapat på ytan. Vi får se hur det går.

Jag har fortfarande inte lärt mig att 3/4 av min arbetstid sker kvälls- och nattetid.
När jag tittar i mitt schema och ser att jag ska jobba måndag, så blir känslan instinktivt att nu börjar en ny vecka. Men riktigt så funkar det inte. Oftast (3/4, som sagt) så börjar jag, som idag t ex, kl. 20.20. Det betyder att, på sätt och vis, att jag har själva dagen, ni vet tiden på dygnet när man inte behöver reflex, ledig. Iofs så har jag två telefonmöten, en genomgång av ett gäng tidningar (förberedelse), en dejt med dammsugaren och sedan badkaret inbokade, men det gills ju knappt. Tänkte eventuellt också hinna med en fika på stan med en gammal gamäng från tider som flytt...

Hursomhelst: Det är måndag idag!

En av mina allra bästa vänner fyller år idag.
Jag kan inte komma på tårta.
Grattis kära Peter.

Inser, igen, att jag snarkar. Troligen som fasen. När jag druckit sprit.
Vaknade, igen, med känslan av akut halsböld. Men det är gomsegelet som jobbat som en galärslav i snarkandets motvind. Hujedamej.

Söndag i Hufvudstaden. Några minusgrader, solen tittar fram och jag tänker att så här borde vädret vara jämt. Iaf då det är vinter. Jag sitter vid köksbordet och försöker formulera ett mail till en vän/ f d vän. Inser att det får vänta. Kanske imorgon. Jag tror det, det finns en del att berätta. Vi har inte hörts på ett tag. Vet inte vilken ände jag ska börja, om jag ens ska göra det? Han lever sitt liv, jag lever mitt. Sällan eller aldrig korsas våra vägar.

Det känns konstigt att inte ha nån kontakt med någon som man är så nära, men ändå inte. Men det är så det har blivit. Det är väl så det ofta är. Inbillar jag mig. Men nu ska jag sätta mig ner och berätta lite. Tänkte jag.

Samtidigt ser jag T, som är på besök, korka upp en söndagsöl samtidigt som han spelar ett spel på tv´n. Det går tydligen sådär. Nyss var det frustration över Whitney Houstons död. Han svär lite. Jag känner honom allt för väl.

Jag lyssnar på "First aid kit", de två svenska systrarna som just nu får massor med uppmärksamhet och har stora framgångar, samtidigt som jag rapar sushi från gårdagen. Kombinationen råa fiskrapar och musik borde bli nån sorts märklig kombo. Tar en klunk te och längtar efter promenaden jag snart ska ta, och att få vara ensam en stund.

Det är söndag i landet Lagom.

Har inte hört veckans bidrag, men kom att tänka på att det vore ju tråkigt om "Dead by April", som var med förra veckan, vinner alltihopa eftersom finalen går av stapeln i maj.

Höhöhö.

(fr avdelningen med synnerligen dåliga inlägg)

Jag har uppenbarliegn för lite kloka grejer att tänka på. Just nu ockuperar "triangelmackan" mitt sinne. Vi snackar alltså dubbla formbröd skurna på DIAGONALEN. Det är iofs en ganska trevlig delningsmetod. Dock kvarstår ju frågorna: Vem kom på detta sätt att dela mackor? Varför har den inte slagit i Sverige på samma sätt som utomlands? Det undrar jag nu.

Egentligen vet jag inte hur mycket party det blir i helgen, men kan inte undanhålla denna klassiker som stinker 80-tal (vilket det också är). Skön på sitt sätt! :)

Erfarenhet u know. Jag har lärt mig en sak när det gäller idéer. Om jag inte skriver ner dem med en gång glömmer jag bort dem. Det slår aldrig fel. Annars kommer jag ihåg att jag att jag haft en bra idé, men utan att komma ihåg vad den gick ut på. Till följd av detta skriver jag numera in saker i min android, på post-it-lappar och på en del  andra ställen. Idag vaknade jag med laptopen bredvid mig i sängen. Jag hade plitat ner ett ord.

Tankeläsning
Det var allt.

Jag vet inte vad jag hade kommit på, om det gällde en program- eller inslagsidé.
Eller något helt annat.

Tankeläsning.
Undrar vad jag tänkte.

Igår pikade bloggen igen, och jag vet inte varför.
Helt plötsligt, bara sådär, så har jag dubbelt så många läsare som en "vanlig" dag. Det handlar om 2-300 stycken som "ramlar in" och sedan försvinner. Idag ser det ut som vanligt igen. Märkligt.

När kommer du hem? Jag längtar så mycket efter dig.
Tänker på dig nästan hela tiden.

Älskade pappa. Jag saknar dig också.

Det kan låta knasigt, men jag älskar bra tvättstugor.
Jag minns med tillfredställelse när jag i början på detta årtusende hade en bostadsrätt med en stor tvättstuga där det fanns två tvättmaskiner, ett torkskåp, en tumlare, centrifug och mangel. Jag tror det är den lille ordningsmannen i mig som tyckte om att på ett organiserat sätt gå ner i tvättsugan en eftermiddag i veckan, tvätta allt, vika och sedan lägga in i skåp. Efter den tiden så har det inte funkat fullt lika bra. Förrän nu. Äntligen bor jag återigen i en bostadsrätt med en stor tvättstuga (dock utan centrifug) där jag kan frossa i känslan av att på tre timmar få allt rent, kunna vika allt på ett stort bord och sedan, med tillfredställelse, lägga in allt i sina lådor och skåp och bädda rent i sängen. Erkänner: Jag tycker om att dammsuga också.

En god vän är förälskad. Han är förälskad på det där sättet som jag skulle vilja vara. Jag saknar att sakna. Att känna att man är i en bubbla med någon när man går ut. Som att ingen annan finns. Som att alla ljud dämpas. Man står nära, nära och bara är. Man behöver inte prata. Man vill inte ha någon annans uppmärksamhet. Det är bara två personer. Där och då.

Det letar jag efter. Eller: Borde leta efter.

Jag har haft det. Flera gånger. Korta perioder. Men jag lyckas alltid paja det. Inte genom att vara otrogen. Skulle aldrig hända. Är trofast som en hund. Men passionen försvann. Vad gjorde jag för fel? Gjorde jag något fel?

Ska jag nöja mig med att vara kär ett tag och sen bara vara vänner, eller inte ens det?

Jag vill brinna med någon. Tills jag dör. Tror jag.

Jag har abstinens. Har börjat titta på bilar.
Nej. Skärpning. Inte ännu. Bit ihop. Ja, jag ska.

Min "lediga" vecka har börjat. Några veckor utan lediga dagar renderar nu i att chefen kommenderat mig till ledighet. Vaknade kl. 9. Har fikat, kollat läget i Sverige och Världen, lagt upp fötterna på vardagsrumsbordet och planerar nu för kvällens middag med P. Hittills har jag bara bestämt: Rött vin. Underbara P som alltid är som han är, stöttande, ifrågasättande, jobbig, rolig och massa annat... Vi har inte setts sedan december. Vi har en del att ta igen. Måste fixa en tvättid också.

Det spelar ingen roll var man bor bara man trivs. Jag är kanske lyckligt lottad som numer inte behöver ta ansvar för någon annan än mig själv. Jag är singel, sonen har flyttat, hunden är bortadopterad, bilen såld, lägenheten i stenstan avpolleterad för gott.

Det är vinter. Äntligen. Jag gillar kyla om den inte är helt galet kall. Jag gillar vintern. Jag verkar vara i minoritet. Alla klagar. Jag tycker de flesta sitter och muttrar över klimatet och vädret. Eller också knorras det om jobbet eller något helt annat. Jag gillar inte begreppet, men det känns så svenskt. Och så oerhört negativt. Visst finns det problem med att ex flytta, oavsett om man gör det (som jag) inom landet eller om man flyttar utomlands, men de är mindre än man tror. Jag har goda vänner som inte alls har det lika enkelt som jag, men de tog sina två barn och flyttade till Vietnam. En annan kamrat packade väskan, tog med sin dotter och flyttade till NY.

Därför: Hyr ut lägenheten eller huset, ta tjänstledigt, ta chansen, men sitt fan inte och beklaga dig över hur svårt det är, eller hur dåligt väder vi alltid har, oavsett årstid, för det är inte sant.Gör det inte svårare än vad det är.

Det jag egentligen vill ha sagt är att det går. Funkar det inte så kan du åka hem igen. Det är inget misslyckande att vända tillbaka.

Vad som är ett misslyckande är att aldrig ta chansen.

Är det inte lite töntigt med alla titlar som är på engelska?
Är det ett sätt att få ett dussinjobb att låta speciellt och intressant?
Jag bara undrar...

Key account manager (Nyckelkontochef)
Desktopmanager (Skrivbordschef. Jo, jag tackar...)
IT-Professional (Informationsteknik-yrkesmässig. Hepp!)
Creative producer (Kreativ producent. Finns det motsatsen? Dull producer..)
Floor manager.  (Golvlagledare)
Admissions director (Antagningsdirektör. Stiligt värre, men finns dom?)

Efter försöket till nån sorts översättningar så får jag viss förtståelse för de löjliga engelska omskrivningarna. Håhåjajaa.

Varje dag på väg till jobbet lyssnar jag på min gamla iPod. Jag sitter på bussen och lyssnar på P1-programmet "På minuten" som jag laddat ner massor med avsnitt av. Jag sitter där och skrattar högt för mig själv. Omgivningen tittar misstänksamt på mig. Tänk att någon som verkar glad och skrattar kan skapa sådan osäkerhet hos omgivningen. Det kan ju iofs bero på att dom inte hör det jag hör.

Nåja. Hursomhelst. Varje avsnitt tar 30 minuter. Bussresan tar ungefär samma tid. Lämpligt. På samma mackapär finns också ca 450 låtar som jag också lyssnar på ibland. Emellertid så har denna ålderstigna tingest börjat bete sig märkligt. Mina tankar säger mig att den snart dör, slutar funka, kaputt.

Alltså. Det mesta som finns i min ipod kan jag vara utan. Men! Det finns några spår som jag inte vill ska gå förlorade. Hur fasen gör man då? Hilfe!   / mvh obegåvad

Hemma i norr är jag en snabbgångare som tycks skena iväg, förbi alla andra som går samma väg. I Stockholm är jag en bromskloss, en lugn flanör, som stör fartflödet på trottoarer, i trappan upp och ner till/från tunnelbanan osv. Trots att mitt tempo är detsamma oavsett var jag är.

Jag trivs i min nya roll.

När jag gick ut från t-banestationen vid Fridhemsplan så sprang jag rätt in i Markus. Det tog ett par sekunder innan min hjärna kopplade. "Hej, Mangan", sa han och log med hela ansiktet. Jag log tillbaka. Det var ett tag sedan vi sågs. Det kändes bra. Vi bestämde oss för att ta en fika på Thelins. Vi pratade om allt som hänt de senaste åren. Om glädje, sorg, kärlek, jobb, mera jobb osv. Vi funderade också på varför vi glidit isär då vi alltid synkat och gillat varandra. Han verkade uppriktigt glad över min flytt till Stockholm.

Vi tar en påtår, pratar ännu mer, innan det är dax för Markus att dra vidare. Verkligen kul att ses. Tankarna snurrar i skallen.

Träffar ännu en kamrat, Tomas. Han märker att jag är tystare än vanligt. Han tar tag i mina axlar och försöker skaka liv i mig. Jag försöker komma tillbaka in i matchen, men det går inte. Jag har blivit påmind om så mycket. Om allt som var. Och allt som är. På gott och ont, mest på gott. Och det är mycket tack vare Markus.

Jag ursäktar mig och går ut för lite luft. Jag djupandas, suger in den kalla luften.
Jag känner hur jag uppskattar att vara en anonym person i detta myller av människor.
Jag går längs Fleminggatan. Jag går hem. Kungsholmen är mitt hem just nu.
Jag mår bra, men tankarna flödar. När Tomas ringt sju gånger stänger jag av telefonen.

Jag fick ett mail från en kamrat. Det var ett tag sedan vi sågs, men eftersom vi jobbar i samma hus så borde ett möte kunna åstadkommas. Kamraten frågade om hon skulle känna igen mig. En bra fråga. Jag har ett säkert tips. Leta efter den blekfetaste killen i stan, med de största ringarna under ögonen. Tänk vinterkräksjukan.

/trött radioman