magstar

Jag var på ett 40-årskalas.
Födelsedagsbarnet i fråga var en aning besviken redan när vi kom.
- Det som är synd med att fylla fyrtio är att folk blivit så vuxna. Det är liksom ingen som däckar längre, ingen som spyr, ingen som gör dumma grejer, ingen action..

Jo jävlar! Två timmar senare låg den första festdeltagaren stupad i ett hörn.
I badkaret hade någon spraymålat "kuk" med hårfärgspray (heter det så?).
Stereon gick på maxvolym = klagande grannar.
I köket satt en kille och sjöng/skrek schlagers, och spritbordet var länsat så när som på en Tonic. Och födelsedagsbarnet själv hade somnat i en fåtölj.

Jag vet inte vad jag ska säga riktigt.
Vad sägs om: Bira, bira, bira, bärs bärs bärs?

Jag vet inte om det framgått, men jag har börjat träna.
4-5 dagar i veckan i tre veckor nu. Det märks inte. Alls.
De första två veckorna körde jag nästan bara ben, pga av mitt trasiga korsband,
men efter det har jag succesivt utökat programmet med hjälp av Thomas, min PT.

Häromdagen lade vi till momentet "rodd"...
Jamen jävlar vad jobbigt!

Jag fick oroväckande flashbacks av blodsmak i munnen och yrsel när jag satte mig på roddmaskinen. Hela mitt inre skrek NO NO NO och kastade ruttna tomater på mig.
Det tog jag ingen som helst notis om.
Jag var laddad till tänderna.

Efter bara fyra minuter ville jag kasta mig av maskinen och hänga mig i en ribbstol. Tyvärr för mig var jag mitt uppe i en imaginär kamp mot vågor och hade tränarens onda öga inborrat i mig. Då kan man ju inte bara gå hänga upp sig hur som helst och dö. Det gäller ju att hålla masken.

ÖKA MOTSTÅNDET, KOM IGEN! vrålade ledaren.
I HELVETE HELLER, brölade mitt inre.
Och så vred jag upp motståndet lite till.

Roddmaskiner är ett djävulens påfund.

Så här var det ungefär:
Först uppfann djävulen digerdöden.
Sedan uppfann han bajs.
Efter det tänkte han: Bättre kan jag!
Det var då han uppfann landminor, vinterkräksjukan, råttor och knark.
Sedan var han ganska nöjd, men tyckte ändå att det saknades en grandios
avslutning på eländet.
Och voilà!
Roddmaskinen kom till världen.

Men men.
Nu är det över. För den här gången.
Jag lever.
Man får vara glad för det lilla.

Jag har nämligen läst alla texter i senaste "Filter".
Det har nog aldrig hänt att jag har läst en tidning från pärm till pärm innan.
Vad kan jag säga?
Allt som står i den är intressant.
Tror den här prenumerationen är min bästa hittills.

Jag känner att jag älskar att vara en Filterläsare.
Filter = Fantastisk. Just nu iaf..

Ps. Jag har varit på bokrean också = Ännu mera bra läsning!

Jag skulle iväg på lite galej ikväll.

I förberedelseriterna ingick en tupplur. En sådan antas pågå i ca 20 minuter, max en timme.
Klockan 19 placerade jag mig i ryggläge, medveten om att kl 21 skulle jag vara på annat håll.
För att få mina välbehövliga minuter i slummerlandet så stängde jag av telefonen. Dumt!

Klockan 23 vaknade jag av en sprängande blåsa, och insåg att jag missat galejet ifråga.
Min tupplur hade omformaterat sig till en lindrig form av medvetslöshet.
Men skam den som ger sig. En vanlig "soff-fylla" i ensamhet funkar ju det med. Skål!

Vaknar halv-7. Även idag en liten sovmorgon pga av OS. Vill att det ska vara fredag.
Jag är från samma stund jag kliver upp "in a strange mood".
Gott humör och svår irritation i en märklig blandning.

Jag behöver en helg. En helg utan jobb, utan förpliktelser, med mycket sofftid.
En helg utan "tonåringen", med spontanitet, vin, god mat, vila.

Just nu längtar jag. Imorgon blir det verklighet. Bara en dag kvar.

Avklarat arbete. Ett träningspass, en kall solskenspromenad m hund, en dusch och en lunch senare: Allt känns betydligt mycket bättre! Brarä..

Jag är oinspirerad.
Jag är så oinspirerad så jag gråter i själen.

Till råga på allt så försov jag mig imorse och hann inte duscha.
Väl på jobbet så krånglade min dator. Inte särskilt inspirerande.

Jag är så oinspirerad att jag mitt under benpresspasset på träningen (då man sitter med en motvikt på 120 kg som fjädrar) funderade på att släppa taget, motsåndet liksom. 
Tappa motvikten.
Så att knäleden lämnar sitt läge.
Bara för att något skulle hända.
Tänk vad ont det hade gjort.
Och vad förvånad jag hade blivit.
Inte varje dag man skickar sitt ena knä ur läge.
Så oinspirerad är jag.

- Gud, vad du gnäller, Magstar
- Ja, det gör jag.

Jag fixade en ny mobil idag.
"Äntligen" var känslan. Den känslan har gått över...

Jag fattar inte funktionerna och kan inte ens öppna sms!!!
Fem nya sms är inkomna, men vad det står och vem som hört av sig har jag inte en aning om. Så är det någon av er som läser bloggen som hört av sig så vet ni nu varför jag inte hört av mig.

Nu har jag tillfälligt(?) återgått till den gamla "helvetesmobilen" (som helt plötsligt känns bättre än den nånsin gjort), men där finns minsann inga sms...

Jag är frustrerad och ARG!

Jag grubblar. Det är de stora problemen som spökar.

Alltså, hur ser man egentligen skillnad på en vanlig apelsin och en blodapelsin?
Innan man skalat dem, alltså.
Jag är inte dum i huvudet.
Mitt vanliga knep (kolla storleken) funkar inte alltid.
Ja, jo, i och för sig. Ofta är de vanliga apelsinerna större.
Men PLÖTSLIGT HÄNDER DET att man står där med en frukt i handen som skulle kunna vara en liten apelsin, men som precis lika gärna kan visa sig vara en blodapelsin.

Jag blir lite nervös av den där ovissheten.
Nyss skalade jag en apelsin och förberedde mig mentalt på att sätta tänderna i den.
Ägnade inget större intresse åt själva skalningsprocessen.
Tog en klyfta.
Förde den normalsnabbt mot munnen.
Fick i sista sekunden syn på den i ögonvrån och bara:
Gaaah! RÖD SAFT, DEN BLÖDER! VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIN APELSIN?
Ni förstår.
Inte det att jag har något emot blodapelsiner.
Men man vill ju liksom veta på förhand.

Jag känner mig så trög nu för tiden! Tror det är en vintersvacka.
Innan, på den "fina tiden" kände jag mig nästan alltid "ganska smart".
Jag gillade att känna mig "ganska smart".
Jag passade som "ganska smart".

Nu för tiden känner jag mig mest trög.
Jag kan nästan ingenting i dessa dagar.
Jo, jag kan lite saker om radio, musik och några böcker.
Men inget annat.

Jag vill kunna saker om allt som händer i världen.
Plus allt som hände i världen förut.
Sånt jag kunde för så sent som för två veckor sedan.
Men det kan jag inte, jag måste googla allting hela tiden.
Det är pinsamt. Skamligt!

Man kan inte ha mig i offentliga sammanhang, men mitt jobb kräver det.
Varje dag lovar jag mig själv att jag ska rycka upp mig mentalt, börja läsa ännu fler tidningar, historieböcker och memorera allt som står där, och varje dag faller det på att jag ser en liten teaser om något oviktigt, som att Charlotte Kalla har bra vallade skidor och jag bara WOW, BRA VALLA!! Då attackglömmer jag allt det där med världen.

Jag brukade vara Lisa Simpson.
Nu har jag blivit Homer.
Sorgligt!

När jag tänker efter känns det märkligt att säga att jag har "sovmorgon" när jag börjar jobba 07.30. But that´s my life. Tack OS!

Måste fixa en ny mobil. Nu! Snart! Imorgon!

Gårdagen kan sammanfattas som ovan.
Inte spänning = Melodifestivalen.
Spänning = OS-skidåkningen då Hellner tog guld.

Ett gäng kamrater, som kom i spridda skurar, landade i soffan utrustade med protokoll, pennor, vin, öl, morötter, dip osv. Vi försökte verkligen göra vårt bästa för att "mello" skulle bli en happening, men resultatet var bara lite mer upphetsande än bidragen, men vi hade trevligt iaf.


Första skuren besökare!

Framåt senkvällen, när "första skuren" av besökare halkat hem, så kom nästa gäng.
Efter det är jag lite osäker på vad som egentligen hände.
Vi lämnar morgonen, det märkliga uppvaknandet och sällskapet till historien.

Idag är det söndag. På agendan: Städning, diskning, fika på stan, promenad, biltur.
Ovanstående är avklarat. Nu: Återhämtning!

Jag hade en ambition om att, efter tre veckor utan ledig dag, ligga livlös i soffan hela helgen. Men blev det så? Nänämensan! Istället middag med goda vänner med en hög berusningsgrad som följd. Densamma märktes då jag vid hemkomsten satte på tv´n där det, förstås, var OS. I den curlingmatch som pågick så var det väldigt många spelare och väldigt många stenar... När jag av en slump stängde ena ögat så blev det klart för mej att det var ett dubbelseende som spelade mig ett spratt. Ja ja.. Så var det med den kvällen soffliggande.

Nu väntar resten av den här dagen och det är väl inte lönt att jag ens tänker tanken på en lugn kväll i ensamhet med kuddkramande. Jag återkommer. Må denna lördag bli en fin dag!

När man skadar ex ett knä, som jag gjort, så är det inte allt för kul, men jag kan ändå konstatera, glädjande nog, att:

1. Jag kunde ha landat på skallen. Mycket värre!
2. Jag hade nog hittat ca 53 anledningar till att inte träna (om det inte hänt).
3. En bra försäkring gör att man ersätts med en stor påse pengar för sveda och värk.

Jag umgås emellanåt med sådana personer som vi för enkelhetens skull kan kalla för "musikmänniskor". Jag kan nog själv tendera till att tillhöra gruppen i fråga ibland.

Nu konstaterar jag att: Det är jättesynd om en del "musikmänniskor".

Till exempel så här: Många av dessa människor jag avser tycker att det är mycket viktigt att vara nästan ensam om sina musiktankar. Band, och även soloartister, som gillas av väldigt många människor och säg, spelas i olika TV-serier eller i P4 är liksom inte riktigt värda att "musiktänka" om. Band är bara coola när dessa "musikmänniskor" är nästan ensamma om att lyssna på dem. Precis innan de slår igenom. När de är nästan okända.

Och så kan det ju få vara.

Men det som är så sorgligt är att många av de där "musikmänniskorna" envisas med att skriva eller tycka om sina coola band i stora tidningar eller ex i bloggar. Och då läser ju en massa helt vanliga ocoola människor om de där nästan okända banden som "musikmänniskorna" är nästan ensamma om att lyssna på.

Och då är det ju säkert ganska många av de där helt vanliga ocoola människorna som får upp ögonen, och öronen, för de där nästan okända banden som inte riktigt slagit igenom ännu. Och så slår banden igenom. Och så spelas de i P4. Och så uppträder de på typ Allsång på Skansen. Eller i Bingolotto.

Och då är det ju helt omöjligt för "musikmänniskorna" att gilla de där banden längre. Jobbigt!

Fatta vilken ond cirkel.

... att i ord beskriva hur trött och uttråkad jag är just nu.

Ändå försöker jag.

Det går sådär.

Ser fram emot kvällens umgänge.

Som jag berättade i ett inlägg för några veckor sedan så pajade min mobil.
Jag hade ingen backup (naturligtvis) och förlorade sisådär 500 nummer.
Allt sedan dess så har jag, i väntan på återkomsten av min egen mobil, en gammal relik av märket Sony-Ericsson. Fy fan! Det är utan tvekan MOBILEN FRÅN HELVETET!

Jag har redan tidigare vid några tillfällen försökt använda mig av ovan nämnda märke och även Nokia, Motorola och några till. Det har aldrig funkat. Samsung är mitt märke. Jag gillar enkelheten.

Häromdagen fick jag besked om att min mobil inte går att laga. Suck! Nu ska en ny mobil införskaffas. Alla i min omgivning skriker "iPhone", men jag (som den Tjalle Tvärvigg jag är) vägrar. Mainstream har aldrig varit min modell. Så trots att jag vet att iPhone är ett verktyg utöver det vanliga så kan jag inte falla tillföga och inköpa en dylik. Det går inte! Kalla det prestige, dumhet eller idioti, men så är det.

Känslan just nu är att jag kommer att fortsätta använda, och irritera mig, på Helvetesmobilen att tag till medans jag högt och ljudligt resonerar med mig själv om framtida kommunikationsapparatur. Hur det hela slutar låter jag vara osagt. Framtiden är, som vanligt, ett oskrivet kort.

Jag har en "day off" och sitter ömsom i köket, ömsom i soffan i vardagsrummet. Ibland är ensamhet så behagligt välgörande. Jag planerar och funderar. Det handlar om hus, om bil, om liv, om stort & smått. Dessutom har jag en annan liten sysselsättning som av en slump landade i mitt knä.

Jag håller som bäst på att släktforska. Eller forska och forska, jag tittar lite på sånt som andra har forskat fram om mina gamla släktingar. Vissa skulle kanske kalla det fusk och inte forska. Nåväl.

Hur som helst tittade jag på ett släktträd som farfar en gång ritat upp. Eller träd och träd, när man kommer tillräckligt långt tillbaka är det mer som en snårskog med pilar huller om buller. Tydligen var det inte särskilt många personer som flyttade nån lägre bit, så alla verkar nästan vara släkt med alla på något vis. Det kan ju förklara en del...

Varför jag gör detta har jag inte riktigt förstått, och nu misstänker jag att det snart kan dyka upp lite otrevligheter från förr. Eller otrevligheter och otrevligheter. Ni kanske fattar. Sånt man inte vill veta helt enkelt. Jag kanske istället borde samla frimärken och, likt frikyrkorna, leva i ignoransens härliga värld istället.